Inatt jagar stormvindarna varandra över stjärnhimlens kinder. I ögonvrån blinkar satelliterna och stjärnorna sprider sig som fräknar över resten av ansiktet.
Åh vad jag skulle ge för att vara lika vacker som en stjärnhimmel.
Har tänkte så himla mycket på Framtid. Tiden som komma skall. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag alltid skytt den som pesten. Och nu ser jag fram emot den. Fram emot Framtid. Med dig.
Att jag äntligen verkar ha växt i mina skor som tilldelades Mig. Eller att skorna har anpassat sig till mig? Jag kan vända hela världen i min hand, förstår alla de humörsvängningar som forsar genom hjärnan. Att när elektronerna klickar på ett visst sätt i min hjärna, behöver jag ibland bara sitta. Tyst. Att jag är redo att öppna varenda dörr, välja bort det som känns fel för Mig. Välja det som känns rätt, ha alla dörrarna på glänt. Åh liv liv liv. Det är skönt att känna dig dra igenom varenda litet fettväck i hjärnan igen. Tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar