Det började med en krypande känsla i magen. Som blir mer och mer explosiv ju närmare dig jag kommer. Om mina steg från början var fjäderlätta, tvekande och hade svårt att få fäste, har jag nu landat med cementtunga fotsulor i ditt liv.
Jag kan inte röra mig.
Vill alltid ha dig partikelnära. Känna dina rosslande andetag ur en skev bröstkorg. En bröstkorg jag kan läsa som blindtext. Vakna mitt i natten och känna hur dina varma händer direkt famlar efter min oro.
Våra skratt. När de skapar sin egna sång och all lycka i våra kroppar inte verkar få plats.
Mitt hjärta som alltid velat slå i en egen takt, oberoende av andra, kan nu inte tänka sig att leva med det högljudda ensamma ekot i hålrummen. Som studsar mellan klaffarna. Av alla känslor jag har dragit runt på, är detta något mäktigare, starkare, vackrare än allt annat. Än allt. Alla fysikens regler har bryts ner till dig och mig. Det är det som behövs för att solen ska fortsätta snurra i sin bana. Det som behövs för att hjärtmuskeln ska veta sin funktion.
Jag ger mig till dig. För utan dig är det som om piratguldet i kistan blivit stulet. Så jag hoppas att du tänker hålla mig med dina starka armar, hela livet, eftersom min hjärtfrekvens tappar sin funktion utan dig.
Den här kärleken. För den skulle jag jag göra vad som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar