Det hände plötsligt någonting. I min annars så mjuka, förvirrade hjärna, så hände något. Det kom med dig. Din närvaro. Alla känslor som tryckte mig långt ner under ytan. Främmande vatten. Oro.
Och som jag hållit på. Som vanligt. Jag ska tröska igenom, fördela, finfördela, älta. Tills allting bara är en gröt och det går inte ens att se vad tankarna en gång föreställde. Och syster sa "hur kan du!?". Som att stoppa medvetandet i en isvak.
Hur kan jag? Hur orkar jag? Varför?
Men sen satt jag i bilen hem efter en evinnerligt massa vakna timmar och jag kände hur stenen jag tryckt ner i magen, drog sig ur genom njurarna och sen försvann. Och i magen var bara lugnet kvar. Jag insåg att det är ju jag som överhuvud taget bestämmer, om det ska vara en jävla sten i min mage. Jag tänker vara den som säger åt döden att okej "nu följer jag med dig". Inte tvärtom. Jag ska vara den som har sista ordet i mitt liv. Bara för att jag hittat den personen som fyller hjärtats funktion i mitt liv, så måste det fortfarande vara MITT blod som pumpas runt.
Från och med nu finns det ett stort fett rullband i min hjärna. I slutet finns en stenkross som maler allt som kommer i dess väg till stoft. Och detta bandet kommer att rulla. Rulla rulla rulla. Och jag tänker gå igenom allt, och ALLT onödigt som trillar ner på bandet ska... Bort. Bort från mig.
Min mage vaggar lugnt som en eka på spegelblankt hav. Helt sent i augusti. Mina farvatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar