Jag ser tiden ramla mellan mina hårt sammanpressade fingrar som sandkorn. Och det gör mig ingenting. För om exakt 7 timmar och 26 minuter åker jag härifrån. Åker ifrån stressen, tröttheten, måsten. Att aldrig behöva åka ifrån dig på kvällarna mer. Att kunna vakna när solen går upp och inte gå och lägga sig.
Känner hur energin fullkomligt exploderar inuti solarplexus och gör det svårt att andas ordentligt. Är nog ett tecken på att kroppen hjärnan är glada att man tytt deras signaler rätt.
Drömmer och längtar efter första vårdagen såhär i vinterregnen. De första miniatyrblommorna som kämpat sig ur jorden. När man kan sitta i solen utan jacka och bli varm. Videungskvistar, påskliljor, nässelsoppa. Promenader, planer inför sommaren. Åh åh åh.
2012. Jag hoppas så på dig. 2011 breddade vägen ganska rejält.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar