Ibland är man modfälld genom golvplankorna. Man ligger med ansiktet neråt i den skitiga jorden och undrar vad i helvete. Vad i helvete ska dåliga dagar vara bra för? Människor i skolan som inte verkar ha ett åskmoln som mullrar i magen och värker i huvudet. "Haha, Sandra! Du ser helt förstörd ut!"
Ja. Kanske det. Lämna mig ifred nu!
Och sen så gick jag med din hand i min under utslagna hängbjörkar, du berättade att du älskade mig extra mycket idag bara för att mitt hjärta behövde det. Vi gick längs gamla trähus vi hade velat bo i, mötte vårnippriga hundar på promenad och sa inte mycket. Bara gick.
Så förutom självömkan och bitterhet så har jag massa längt i kroppen. Så in i bänken längtar jag, efter saker vi ska göra. Resa, platser vi ska se, mat vi ska äta. Vårt hus, vår trädgård, vårt sovrum som vi redan vet precis hur det ska se ut. Åh tiden får helst gärna stå still och skynda på samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar