releif

Vad gör man med denna ofattbara lycka? Den som flyttade in i fågelboets svarta lilla hål mitt i bröstet? Hur tar man den på allvar, hur fördelar man den mellan kroppsdelarna?
Och vad gör man om den tar slut?

Idag när jag stod i vårt pyttelilla kök och klämde på en solgul disksvamp insåg jag något som skrämde upp håren i nacken på mig: jag kommer aldrig klara mig utan dig nu. Verkligheten cirkulerar kring dig och mig. Hur fan förhåller man sig till det? Maj rörde mig med sommarvärme och helt plötsligt flög minnen tillbaka till maj 2011, en helt annan sol sken på mig då. Syrepartiklarna hade en annan uppsättning än de fjäderlätta jag andas nu. Vi pratade om hur vi skulle reagera om samtalet från döden kom, om det skulle hända oss någonting. Du sa efter 3 sekunders fundering: jag hade nog od'at ganska direkt, så att jag får vara med dig. Fan, den här jävla lyckan måste följa mig till Nagijala, till Nagilima och bortom det, för utan den vet inte mitt hjärta hur det ska slå.

First he took my heart then he took everything