crucify your mind

Lyssnar på musik som får hjärtat att krampa i bröstet. Musik från filmer man suttit och gråtit ögonen ur sig till och låtar med stråkinstrument som skär igenom bröstkorgen. Funderar över varför jag driver mitt övertrötta medvetande till detta? För att visa att allt inte bara är lycka, att det jag lever i nu inte bara är en dröm? Antagligen. Huden knottrar sig, jag minns din lukt bakom örat där ditt korta hår kittlar mot läpparna, sätter bilder till musiken bakom slutna ögon. Kärlek är ett nödvändigt ont. En parasit som ingen kan leva utan, och den kan inte leva utan oss. Den kan anta många olika former, vara bestående eller kortvarig, varm och kall men utgången är alltid densamma: symbios. Att själsligt sitta ihop, för en lång eller kort tid, på ett hälsosamt eller ohälsosamt sätt, men fortfarande ihop. Människan försöker hela sin livstid visa att hon är självständig och klarar sig själv. Men i själva verket är våra liv en kärlek, till jorden. Moder jord om man så vill, men helt enkelt en kärlek till marken vi vandrar på. Utan den kommer inte ett enda hjärtslag slå i våra kroppar. Kärlek är att vara en och det är det naturliga tillståndet att andas i, att leva i. Oavsett om man väljer att dela den med sin religiösa tro, krukor, en kanariefågel, med alkohol, med en annan människa. Symbios.