Ibland känns livet så långt. Evighetslångt. Och just idag känns namnet på denna bloggen sarkastiskt, för det ända jag gör är att längta härifrån. Bort från cement, asfalt och oljud. Jag hör inte hemma här. Så eftersom det är 3 1/2 år kvar tills jag har möjlighet att lämna detta landskap känns livet jävligt orättvist. Jag vill kunna gå barfota rätt ut genom ytterdörren, sitta i mina fulaste kläder och dricka kaffe på trappan utan att behöva flytta på mig för att någon ska förbi, utan att höra en mullrande motorväg eller hur byggarbetarna vrålar rakt över mig "TA MED 20 PALLAR UPP! ELLER HUR MÅNGA VAR DET I?". Suck. Jag vill nu nu nu nu.
Men hur mycket jag än stampar i marken, svär åt alla idioter som svärmar häromkring, hur mycket jag frustar så fort en lastbil kör förbi mig under morgonpromenaden, så måste jag vänta. Min älskade man sa till mig för ett tag sedan: det är viktigt att komma ihåg att inte längta ifrån det man har nu. Och som alltid har han rätt. Och vill jag verkligen vara fri att göra precis det jag vill precis nu? Antagligen hade det resulterat i någon form av mentalt sammanbrott och så hade jag längtat efter "storstadens puls". Eller något.
Vad detta lilla mullrande moln i bröstkorgen vill, det vet jag inte. Och jag insåg, just precis, att man inte alltid måste veta. Det jag med säkerhet vet är: att jag är lycklig. Så vad spelar resten av skiten för roll egentligen? Blir jag lyckligare kommer allt gräs på jorden att förvandlas till bomull, fåglarna kommer vara ljusblå och landa och kvittra på axeln och man kommer bli bjuden på kakor av alla sina grannar i förkläden.
HAHA, åh min söte lille gubbgranne i förkläde. Det hade sannerligen varit något. Nu ska jag skriva osammanhängande ord på papper och skita i att tiden går långsamt ibland. Ciao bitches'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar