Och ärren på min kropp är kanske läskiga för dig,
men det är jag finaste jag har på mig.
När jag blundar riktigt hårt så kan jag minnas den hisnande början. Begynnelsen av oss och det går inte att sluta le. Din tunna varma kropp, som håller i mig, starkare än någonsin. En sådan märklig sak ändå. Att bli så jävla kär att man glömmer bort att äta i flera dagar. Och jag hade utan problem gått flera mil för att få vara med dig. Det här rummet påminner mig om hur jag dansade runt på tå härinne, spände hela kroppen och skrek ljudlösa skrik av någon känsla jag inte ens kan benämna.
Allt det där är inbakat i den trygga kärleken vi delar nu. Men ibland, så exploderar det upp till ytan igen och då är världen helt enkelt för liten för allt adrenalin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar