Händelserna upprepade sig. Du ringde mig, med rödögd kärlek, jag svarade med alkoholtrötta fötter och hes röst. Klockan var strax innan gryning. Det kittlades i hela kroppen och mitt hesa skratt skrapade genom telefonmasterna hela vägen till dig. Du låg på soffan och längtade efter mig.
Det var en sådan trygghet att känna att det livet är så milslångt ifrån vår verklighet. Hur min hjärna ibland lyckas lura in små idéer om saknad. Saknaden av allt för sena nätter, tomma bankkonto, fyllda hjärtan, en verklighet som slets oss i två. Nej vet du vad.
Nu vilar jag så trygg, innästlad i sambolivet med kärlekshull och skrattårar mest varje dag. Att det ibland är svårt förstå när vi tittar ut över en nästintill brinnande kyrkogård under stjärnorna att detta är vårt hem. Hur du, kärlekens vackraste skapelse, kommer hem en dag med en skeppsratt vi ska ha på väggen.
Denna himla ratt som vi spenderat timmar med att diskutera hur den skulle se ut. Lika omöjlig för oss att realisera som om vi skulle bygga vårt eget rymdskepp. Men nu står den här, lutad mot vår säng.
Och helt plötsligt är allt möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar