Jag vill bara försiktigt sätta mig på sängkanten, sakta andas ut och låta kroppen krokna, och lägga huvudet i händerna. Jag vill mumla ut orden det här fungerar inte. Du skulle aldrig förstå vad jag menade. Ta det för ett skämt eller något oseriöst och överdrivet som jag egentligen inte menar. Men jo, jag menar det, mer än någonsin. Aldrig vill jag skiljas från dig eller vara ifrån dig. Men det fungerar inte för mig att jag med ömmaste omsorg lägger mitt hjärta i dina händer och du bara stoppar undan det, gömmer det, glömmer det. Jag tror inte du förstår hur det känns att bli släpad efter dig genom hela staden när hela kroppen bara vill slänga sig i vattnet för att komma bort. Jag vill skydda mig från allt detta onda som du orsakar genom att i det tysta lida mer än mig.
Jag vet att vi vill och drömmer om samma saker. När vi sluter ögonen färdas vi i drömmarnas land på ett märkligt sätt samma väg. Men du kan och verkar inte vilja att det någonsin ska bli verklighet. Även om det i början handlar om att du saknar tron på dig själv så övergår detta även till att du tappar tron på mig och på det vi kan åstadkomma tillsammans. Satsar man inget - vinner man inget. Och vi har verkligen inget mer att förlora. Det är så jävla sorgligt. Men sant.
Jag ska inte gråta ikväll, även om varenda por i min kropp skriker efter att få bada i självömkan. Jag måste vara stark för din skull. Med all säkerhet är det jag som kommer gå bort till dig i fåtöljen och be att du ska le, försöka fjäska och be om ursäkt för att jag är jobbig. Föraktar verkligen mig själv ibland.
Jag hoppas att allt detta ska leda till att något bra. Men just nu vill jag bara låtsas som om detta aldrig hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar