I helgdagarnas fördunklade dalar får kroppen vila. Jag glömmer bort dagarnas namn och ifall det är natt eller dag. Allt flyter ihop till ett leende. Ibland får man passa på sitt hjärta när väggarna är tunna runt omkring. Att jag är av den oförlåtligt ärliga sorten och du av den outtröttliga förlåtande sorten gör att vi rider ut de flesta stormar med hela skutan intakt. Om än med revor i seglen. Även i lyckan finns det falluckor som medvetandet glömt att de själv skapat. Där besvikelser och missförstånd gör att man faller platt till marken och där finns ingenting som tar emot en utom sanningen. Man måste tala högt.
Själen får gåshud när du pussar mig i nacken. Hur du med van hand om min nacke trycker din panna mot lövtunna och varma läppar. Du har gjort det tusen gånger med fjärilarna i magen får fortfarande höjdskräck av de höjderna du tar oss till. Jag kan inte kontrollera det över huvud taget. Och det gör mig detsamma.
För alltid är jag trygg i din famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar