Radioactive

Det är en bäcksvart vinternatt och det är så kallt ute att man fryser av att titta på termometern. Tittar igenom alla bilder från de få sommardagarna man fick den här sommaren och blir alldeles varm i hjärtat. Jag känner bara sådan fullkomlig lycka över att jag får vara med om så mycket roliga saker, dela alla dessa skratt och minnen med så otroligt fina människor. Hur fantastiskt det är att känna att livet hela tiden överträffar sig självt.
Visst kan en tenta med geometrins uppbyggnad sätta en lite ur känslomässig balans, men det krävs så mycket mycket mer för att fälla mig nu. Den tryggheten gör att jag vill gå runt och sträcka på mig som värsta högfärdiga damen mest hela tiden.

Vi börjar bli så vana vid den här bergochdalbanan nu att vi knappt hisnar vid backkrönen längre. Jag vet inte om det är bra dåligt. Men det börjar bli en gnutta irriterande att den aldrig någonsin tar slut. Det blir aldrig något mellanrum att hämta andan vid av- och på-stigningen. Den bara fortsätter helt utan uppehåll. Ibland tänker jag på karma. Ibland på ödet. Ibland på att det är orättvist.

Drömmer om dagar då vi har 25 grader varmt i juni, på klipporna med öl och fina människor. Medvetandet fördunklat av rök och alkohol. Och när någon frågar hur jag mår ska svarat vara enkelt och ärligt: bra.