Jag blir så trött av detta kaos. Backe upp och backe ner. Och min hjärna kan verkligen inte bestämma sig för vad den vill. Vad vill jag ska ske härnäst? Vill jag att vi flyttar ut till ön och spenderar lediga dagar tillsammans på båtar och med familjen? Vill jag att vi på kort notis ska få nos på en lägenhet så att vi faktiskt har någonstans att bo och inte behöver bekymra oss över jobb och ifall våra katter är till besvär eller inte?
JAG VET INTE.
Det skiftar från minut till minut.
Och livet och vardagen blev helt plötsligt en del av oss nu. Vi går om varandra och kramas krampaktigt några timmar under natten. Jag inser helt plötsligt vad jag har, vad du har gett mig. Att hela din vackra person är någon jag kan kalla min. Alla leenden, ditt halvhesa skratt när vi skräms av folk på stan, alltid din hand i min. Då kan jag i smyg snurra på ringen runt ditt finger som på något sätt är det enda materiella som kan förklara kärleken. Fy tusan vad fin du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar