Aggressiva pianotoner som får pulsen genom kroppen att slå hårdare. Försöka få ut det tilltrasslade kaos som tampas om platsen på insidan. Själen är fullständigt ambivalent och så väldigt sårad.
Jag känner förhoppning inför framtiden. För vad som än händer nu så kommer det bara bli bättre. Denna lilla förhoppning för ett hektiskt krig med den stora klumpen av osäkerhet. Denna totala ovisshet om vad som kommer hända. VI HAR INGENSTANS ATT BO. Vart tar vi vägen? Med alla våra fina saker, våra små katter och våran mjuka säng.. Men förhoppningen ger sig inte! Vissa timmar i helgen när solen strilar in genom en ganska smutsig ruta kom peppen. Jag började rensa, byta ut saker som vi har gjort för länge. Fastnat i hjulspår vi halvt om halvt inte ens gillar. Ur detta kommer det komma något bra, något som gör det enklare att andas.
MEN. Jag hatar snabba förändringar. Mitt hem är min borg. Så har det alltid vari. Det är mitt sätt att skydda mig från livet och alla dess faror. När jag flyttar packar jag upp nästan allt på samma kväll! Jag börjar runt sängen och går sedan i vidare och vidare cirklar och packar och ordnar det precis så som jag vill ha det.
När detta krav nu rubbas verkar jag bli mer ostadig än vad jag vill erkänna. Har sådana humörsvängningar att jag blir lite rädd mellan varven.
Ikväll arbetar Pontus sitt första arbetspass. Bara en sådan sak. Nu tar jag ett glas vin och försöker få det här med att vara bostadslös till något KUL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar