Asleep

Igår kom vindpusten, hård och kall och helt oväntat, som till slut slängde oss över kanten.
Det kändes som om det absolut sista av all kraft som fanns i kroppen bara sögs ut genom fötterna. Orkade knappt röra mig. Orkade knappt andas.
De tar vårat hem.
Jag har haft en stor spretig klump i halsen som tryckt och tryckt. När pappas glada röst kvittrade som en vårfågel i mitt öra bröt jag bara ihop. Grät och grät. Och skönt är det alltid. I många månader, ja flera år, har dessa problem varit som en nagel i ögat och en törn i sidan på oss. All osäkerhet inför framtiden, inför vad som kommer hända nästa vecka, har totalt urholkat mig. Ja, det positiva är att jag har satt större tilltro till att saker och ting ordnar sig och kunna släppa tyglarna när det gäller detta kontrollbehov. Men jag vill bara att alla ska veta att jag INTE ORKAR MER. Vi. Orkar. Inte. Mer.
Och jag vill bara kräkas rakt i ansiktet på alla som säger att det ordnar sig och se hur bra det kommer bli och blablabla. Galla i ögonen ska ni ha allihopa! Det är omänskligt att det ska gå åt helvete såhär kontinuerligt. Varför får vi allt på våra axlar?

Vart ska vi ta vägen? Vi drömmer om månader med kvalmiga kojer med lukten av solvarm mahogny. Inga måsten. Bara vi två. Men den fristaden skulle fortfarande ha en tidbegränsning. Snart skulle storstadsmonstret och våra liv som han har i förvar jaga ikapp oss. Vad gör vi? Med alla våra fina saker vi spanat på i månader och veckor på olika second hand-affärer och undangömda skrymslen? Med våra två knäppa, jobbiga och finaste katter? De kommer må ännu sämre än oss av att flänga runt.
Han har flera jobb och hon har skola, vad händer med det? Drömmarna och landsbygden känns närmare än någonsin men dras tillbaka av att våra liv fortfarande befinner sig här. Här bland alla vägar, konstiga människor och våra vänner. Ett tag till. Iallafall ett år till.

Vi ska åka ut till klipporna och havet idag. Låta havsvindarna blåsa huvudet tomt på tankarna som spinner som en centrifug och inte låter oss sova. Låta vindarna blåsa det lugnt och skönt. Om så än bara för några minuter.