Det är lustigt, det här med livet ibland. Och humöret. Att dessa två ska gå hand i hand och på många sätt avgöra hur ditt liv kommer att bli. Efter lyckobesked kantrade båten av alla glädjehopp och väl i det kalla vattnet krampade vi mest och orkade inte simma. Men det är ju okej att det blir så.
Helt orkeslösa slängde vi oss över båten och bara låg där. Hämtade andan. I dina ögon ser jag ändå alltid vägen ut ur labyrinten. Spänningarna släppte, en efter en. Som att rycka sladdar i ett elskåp, en efter en. Vi fick vänt båten till rätt köl igen. Som alltid gör vi det. Inte på rutin utan för att det är bådas våra innersta önskan om att lättade få sitta i båten. Även om båten i sig är lite rank.
Det är sådär med livet. I och ur båten. Det är bara att kravla sig upp i den där jävla båten igen. Och när man väl är där i, så är man så glad och lycklig över att man gjorde det. Man blir bättre på att ta sig upp efter man har kantrat ett par gånger! Det finns ingen person jag hellre ligger i det kalla vattnet i än med dig. Att vi efter så himla många timmar tillsammans fortfarande ligger uppe till mitt i natten och skrattar så vi gråter. Beter oss som regelriktiga tonåringar.
Och vi kan inte sluta le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar