Winters breath

Skymningen kommer fortfarande tidigt men det känns att solen har tagit ställningen en mer aktiv närvaro. Solen och solen. Men ljuset. Det är iallafall här. Men samtidigt med ljuset rinner också tiden ner från molnen och ner till marken och sedan vidare förbi. Ogreppbar passerar den bara.
Några dagar efter min 23:e födelsedag måste vi ta alla våra fina saker, mjuka nya lakan, katter och kastruller och flytta det någon annan stans. Och vi vet inte vart det blir. Detta faktum driver oss sakta till vansinne. Vi försöker undvika panikens vassa klor som klöser om nätterna och försöker le ett leende som drar ansiktet i två halvor när någon säger att det kommer lösa sig -klart att det kommer lösa sig!
Kan så vara. Men att säga något sådant nu är som att försöka trösta med huvudvärkstabletter vid en dödlig sjukdom. Jag menar såklart inte att vi kommer dö, men det känns som om sinnessjukdomar jagar oss allt mer. Och det finns just nu ingen medicin. 

All denna panik och kluvna leenden stängs helt enkelt bara in. Jag har ett ordentligt lås på lådan där de huserar. I den lådan finns också hälften av alla mina kläder, min gjutgärnsgryta, alla mina böcker, prydnadsugglor, pysselredskap, mina akrylfärger och allt allt allt annat jag just nu låtsas som om jag inte saknar. Jag vågar inte avlägsna låset från den där lådan förrän en botande medicin till sinnessjukdomen är säkrad. Vad som helst kan komma ut därifrån. Men framför allt finns där nog förtvivlan. Och den vill jag inte veta av.