Caught a long wind

Tiden är en flyende varelse och över vidderna har den tagit i. Jag har hört den vina vid husknuten. Vinterluft fyller lungorna och ljuset är så milt att dagarna känns som långdragna morgnar och sen mörknar det igen. En tillfällig flytbrygga är vår tillvaro just nu. Vi ligger i säker hamn. Men bara tillfälligt. Orken att börja söka efter ett nytt ställe känns lika långt borta som att slå upp ögonen efter två timmars sömn. Hela kroppen kämpar emot och drar hela tiden tillbaka medvetandet in i drömmarna igen.
Men i detta tunga komaliknande tillstånd är kroppen lika lätt som bomullsvadd. Lungorna har fria luftvägar och musklerna har mycket ork. Vi skrattar mycket. Och livet känns väldigt enkelt. På ett sätt.

En dag kommer du emot mig med uppspärrade ögon och ett anklagande leende på dina läppar. Chockens rena ansikte. I början försöker du försköna sanningen och skratta nervöst åt den. Men det är onödigt att ljuga när en tankeparasit bitit sig hårt fast och påverkar hela ens varelse. Parasiten som bara tog för givet att du bara skulle ta emot. Frustrationen brinner i min solar då. Parasiten inkräktar på mark där den inte har någonting att göra. Där finns bara tillträde för dig och mig. Vad som händer utanför stängslet är en sak, men detta en helt annan. Vi vände och vred. Var tysta och bara stirrade på båtarna som sakta drog sig förbi utanför vårat fönster. Sakta släppte parasiten taget men bitmärket finns fortfarande kvar. Och det gör mig ännu argare när jag ser hur bitmärket fortfarande svider på din kropp.
Det finns ingen mer än du som har rätten att påverka dig så. Framför allt inte jag som ska leva med dig länge. Ödmjuk respekt. Det vet inte en parasit vad det är. Men den skulle bara veta vad som händer ovanför huvudet på den när den gräver i sin egen smuts och trots att den gräver och gräver fortfarande inte hittade något guld.

Gränsen är dragen och du och dina gelikar kommer aldrig få komma över på den här sidan igen. Aldrig.
Jag hoppas att jag någon dag själv kan få förklara varför. Tills dess tänker jag och min familj fortsätta leva medans hat och självförakt förtär era kroppar. Hade det inte varit för misstaget att nedvärdera det i världen som är mig absolut kärast, hade jag kanske tyckt synd om er. Men nej. Ni får bädda ner er i er egen självömkan.