Good thing

-Men Sandra du måste lyssna på kroppen!!
Ett skratt letar sig fram mellan orden och ett stort leende på hennes läppar. Man ser de vita tänderna. Hon är glad, vi kommer bra överens och verkar tycka att jag borde vara smartare än vad jag i nuläget verkar vara. Hur svårt kan det vara?
-Jo men jag veeet, men det är väldigt svårt.
Jag är lika glad och låter skrattpärlande toner färga mitt tal. Jag ler också, men inte så att man ser tänderna.

Jag befinner mig på reumatiska rehabiliteringen, gröna stråket, på Sahlgrenska Sjukhuset.
För första gången har jag träffat en person som pratat med mig om hur min kropp fungerar, och på vilket sätt den inte alltid fungerar som den ska. Min rörlighet mäts med många svarta kardborreband som är fäst till en mätare av något slag. Hon antecknar och hummar. Frågar om det går att vrida lite till på huvudet eller om det verkligen bara är stopp? Det är stopp.
Hon förklarar lugnt hur vissa saker kan påverka och att det är därför jag har ont. På sin vickande fot har hon hiskeligt fula sandaler och knall-lila strumpor. Hon är på lugn och knäpp och jag ler mot henne då det är precis sådana personer som jag gillar.

Det kom smygande i början på förra veckan. Stelare. Tröttare.
Sedan eskalerade det under veckan. Trots den tropiska värmen som fungerar som balsam för en trött kropp så gjorde väl kalla bad och klipp-solande också sitt. När det till helgen blev dags för natt-jobb och mycket stillasittande och mycket tungt arbete för ryggen så bara knäppte det till. Jag slog upp ögonen på tidiga eftermiddagen efter en natts jobb och hade så ont i hela baksida rygg och lår. Jag låg helt stilla. Kände efter.
Det kändes som den aggressivaste träningsvärken du om möjligt kan föreställa dig i hela baksidan av kroppen. Jag får sällan panik eller blir orolig. Jag blev förbannad över att kroppen bara HITTAR PÅ massa hyss jag inte orkar med.

Och sedan har det bara blivit värre. Och att gnälla är det värsta jag vet., men just nu är kroppen och huvudet och hela världen till brädden fylld av detta. Jag måste andas lugnt och sansat och bara, ta mig igenom skiten.
Igår hämtade vi ut medicin som jag inte trodde att jag skulle behöva. Men uppenbarligen hjälper det inte att slita och bli mer vältränad än everz för att ha kontroll över kroppen. Den jävlas ta mig fan ändå.
Vid gott mod åkte jag ner på stan och träffade vänner, hade roligt, drack drinkar och mådde bra. I någon form av visshet att imorgon när jag vaknar kommer medicinen ha börjat sin verkan.

.....

Jag vill att den här dagen ska ta sitt liv och aldrig mer komma tillbaka.
När den drar får den gärna ta mig sig det här skalet till kropp jag lever i, jag vill reklamera det.
Jag vill fan inte lyssna på kroppen.