Jag lämnade stadens tryckande stillastående hetta och susade ut mot ön. Ju närmare kom desto tröttare blev jag. Trots skönsång och uppriven förbannelse över dåliga bilförare. Hade det funnits fler rödljus här ute hade jag med all säkerhet nickat till. I rondellen i Henån hade alla andra bilar tagit av mot andra resmål och jag kunde fortsätta nästan ensam på vägarna. När jag parkerat på det röda gruset slog en frisk havsvind mot ansiktet.
Jag skyndade mig ut på klipporna. Mot havet. Havsbrisen hälsar mig välkommen.
Det är något speciellt bara med havsbrisen. Den är alltid densamma. Lukten som kommer med den kan variera och såklart även hur argsint och piskande vinden kan vara. Men den är alltid densamma.
Vinden och luften i stan är alltid fylld av olika lukter. Os från ett gatukök, cigaretter, en stark parfym, svett, asfalt, nya kläder och rengöringsmedel.
Havsbrisen luktar bara hav. Här får jag lov att ta min egna plats. Och behöver inte bli påpockad någon annas liv eller göromål.
Den här dagen var så oerhört viktig. Dessa timmar efter lunch då jag helt allena ligger vid det smaragdgröna vatten och lyssnar på dess andetag, drar in dess lukt. Nästan helt naken lekar jag i det svalkande vattnet, jag behövde öva på att dyka! Jag kollar hur många sjöstjärnor som finns vid bergets trappsteg och vilka sorters tång som växer där. Att andas. Att vara. Att känna sig levande. Att vara sig själv så ut i fingerspetsarna att jag inte kan med att inte skratta högt när jag, på allvar, plaskar i vattnet.
Det är här jag hör hemma. Alldeles i havsbrynet av jordens eget pulserande hjärta. Havet.
Jag står inte med fötterna på jorden. Jag står med fötterna i havsbrynet, och där står jag stadigt.
Som straff för denna tanklösa njutning har jag nu en ilsken rygg som skiftar mellan brun och mörkröd. Ops.
Jag skyndade mig ut på klipporna. Mot havet. Havsbrisen hälsar mig välkommen.
Det är något speciellt bara med havsbrisen. Den är alltid densamma. Lukten som kommer med den kan variera och såklart även hur argsint och piskande vinden kan vara. Men den är alltid densamma.
Vinden och luften i stan är alltid fylld av olika lukter. Os från ett gatukök, cigaretter, en stark parfym, svett, asfalt, nya kläder och rengöringsmedel.
Havsbrisen luktar bara hav. Här får jag lov att ta min egna plats. Och behöver inte bli påpockad någon annas liv eller göromål.
Den här dagen var så oerhört viktig. Dessa timmar efter lunch då jag helt allena ligger vid det smaragdgröna vatten och lyssnar på dess andetag, drar in dess lukt. Nästan helt naken lekar jag i det svalkande vattnet, jag behövde öva på att dyka! Jag kollar hur många sjöstjärnor som finns vid bergets trappsteg och vilka sorters tång som växer där. Att andas. Att vara. Att känna sig levande. Att vara sig själv så ut i fingerspetsarna att jag inte kan med att inte skratta högt när jag, på allvar, plaskar i vattnet.
Det är här jag hör hemma. Alldeles i havsbrynet av jordens eget pulserande hjärta. Havet.
Jag står inte med fötterna på jorden. Jag står med fötterna i havsbrynet, och där står jag stadigt.
Som straff för denna tanklösa njutning har jag nu en ilsken rygg som skiftar mellan brun och mörkröd. Ops.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar