Vi spenderade evighetslånga veckor ute på ön, helt bortkopplade från våra liv och vår vardag.
Yrde runt som i en feber i den extrema hettan och den extrema euforin över vår kärleksfest. Helt plötsligt var det två dagar kvar. Två dagar kvar till ett projekt man lagt så mycket tid på.
Månader. Vakna nätter. Skratt och gråt.
Det går helt enkelt inte att förstå vad som ska hända. Hjärnan har fullt upp med att extra kolla varenda liten fettvalk därinne efter en nervtråd som kanske döljer ett minne - med något man glömt.
Men sedan, mitt i allt stök och sista-sekunden-fix så står vi där. Till tonerna av "Resan till Melonia" och håller varandra i handen. Vädret bjuder på de första kalla höstvindarna och molnen dansar i rasande fart fram över himlen. Och vi står under brudbågen prydd med björkar vid den sneda varvslokalen och håller varandra tafatt i händerna. Händer som ska hålla i varandra, inte bara då, utan hela livet. En livstid tillsammans.
Kvällen är obeskrivbar. Jag hoppas att minnena aldrig falnar, utan att den kvällen hela livet känns precis så speciell, unik, kärleksfull och så totalt perfekt som den gör nu. Det är kanske bara bra att det gått lite tid, att smälta alla händelser, kramar, hälsningar och vackra uppträdanden och tal, så att man (läs jag) inte börjar att skratta och gråta samtidigt i total känsloexplosion så fort någon tar upp ämnet...
Men. Min man och jag firade in resten av vårat liv med de människor vi älskar mest. Och vi var båda helt överväldigade av det gensvar vi fick. Tänk att alla dessa vackra människor älskar oss, och väljer och gör så otroligt vackra grejer för oss denna kväll? Det var inte bara vi som visade att vi trodde på kärlek oss emellan. Det var också tillfälle för alla närvarande att öppna upp och bara vara och njuta och skratta. Och det kändes verkligen som om alla hade en bra kväll. Eller en fantastisk kväll kanske man faktiskt vågar påstå.
Låt känslan stanna hela livet. Låt mig alltid få känna en ofattbar lycka över att den snygga personen som delar säng med mig faktiskt vill leva hela sitt liv med bara mig, att jag får dela hans efternamn och vara en del av honom, låt mig alltid få pirr i solar plexus när jag nästan är hemma och vet att han väntar där hemma, låt mig alltid få känna att det viktigaste som finns är det vi har, låt mig alltid få vara såhär lycklig.
För det är jag när jag får vara med dig.
Yrde runt som i en feber i den extrema hettan och den extrema euforin över vår kärleksfest. Helt plötsligt var det två dagar kvar. Två dagar kvar till ett projekt man lagt så mycket tid på.
Månader. Vakna nätter. Skratt och gråt.
Det går helt enkelt inte att förstå vad som ska hända. Hjärnan har fullt upp med att extra kolla varenda liten fettvalk därinne efter en nervtråd som kanske döljer ett minne - med något man glömt.
Men sedan, mitt i allt stök och sista-sekunden-fix så står vi där. Till tonerna av "Resan till Melonia" och håller varandra i handen. Vädret bjuder på de första kalla höstvindarna och molnen dansar i rasande fart fram över himlen. Och vi står under brudbågen prydd med björkar vid den sneda varvslokalen och håller varandra tafatt i händerna. Händer som ska hålla i varandra, inte bara då, utan hela livet. En livstid tillsammans.
Kvällen är obeskrivbar. Jag hoppas att minnena aldrig falnar, utan att den kvällen hela livet känns precis så speciell, unik, kärleksfull och så totalt perfekt som den gör nu. Det är kanske bara bra att det gått lite tid, att smälta alla händelser, kramar, hälsningar och vackra uppträdanden och tal, så att man (läs jag) inte börjar att skratta och gråta samtidigt i total känsloexplosion så fort någon tar upp ämnet...
Men. Min man och jag firade in resten av vårat liv med de människor vi älskar mest. Och vi var båda helt överväldigade av det gensvar vi fick. Tänk att alla dessa vackra människor älskar oss, och väljer och gör så otroligt vackra grejer för oss denna kväll? Det var inte bara vi som visade att vi trodde på kärlek oss emellan. Det var också tillfälle för alla närvarande att öppna upp och bara vara och njuta och skratta. Och det kändes verkligen som om alla hade en bra kväll. Eller en fantastisk kväll kanske man faktiskt vågar påstå.
Låt känslan stanna hela livet. Låt mig alltid få känna en ofattbar lycka över att den snygga personen som delar säng med mig faktiskt vill leva hela sitt liv med bara mig, att jag får dela hans efternamn och vara en del av honom, låt mig alltid få pirr i solar plexus när jag nästan är hemma och vet att han väntar där hemma, låt mig alltid få känna att det viktigaste som finns är det vi har, låt mig alltid få vara såhär lycklig.
För det är jag när jag får vara med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar