När tiden bara får gå och gå, precis som den vill, så händer det tillslut att när klockan ringer på morgonen är det ljust. Morgonljust. Hjärtat börjar slå snabbare vid insikten. Det är som att syremättnaden i blodet helt plötsligt regleras till dess normala värde och för första gången på veckor så orkar en grå kropp trilla ur sängen.
Utanför vårt fönster ligger en förskola och dess stora gård. Där leker små barn i varierade åldrar. Man kan förstå att våren är på väg genom att lyssna på deras skri. Glatt,euforiskt och bekymmersfritt.
Hela gården är inringad av ett grönt järnstängsel. Ett sånt där som alltid är runt skolgårdar.
En klunga barn hänger mot stängslet och pressar ut sina multifärgade vanthänder genom hålen. De försöker nå ett nyvaket kryp som ragglar runt bland löven och en ljust grön knopp. Precis utanför deras räckhåll.
Ofta känner jag mig som de där barnen genom att bo här i stan. Här finns så mycket restriktioner, både uttalade och outtalade. På sättet jag ska åka spårvagn, gå i affärer, dricka öl på någon hip bar. Men det är som att det börjar krypa bak i nackhåren. Jag kan inte nå fram till att njuta av allt det där. Det är för mycket folk på spårvagnen, chockartade färger i alla affärer och jag skrattar obehagligt högt oavsett vart jag är. Oharmoniskt. Jag är inte formad i dessa sociala landskap. Hemma är barfota i solvarma skogar, skratta och skrika hur högt jag vill när jag badar ute på en obebodd ö, att bli såpass insnöad att jag får stanna hemma från skolan, åka skridskor på en sjö och ha ändlösa meningslösa konversationer med mig själv, gräva i trädgårdslandet iförd trasiga kläder och utan skor och äta sur rabarber direkt från jorden. Fritt. Utan några ramar. Ibland går jag av spårvagnen flera hållplatser för tidigt för att gömma mig bakom en husknut. Där jag måste blunda, stänga ut allt och bara andas.
Ljuset betyder att det snart blir vår. Sedan följer sommaren. Då längtar jag ännu mer ut ur den här tavlan, där allt och alla har sin plats. Jag längtar efter havet, som ständigt förändras och vars suckande röst alltid gör mig lugn och trygg.
Utanför vårt fönster ligger en förskola och dess stora gård. Där leker små barn i varierade åldrar. Man kan förstå att våren är på väg genom att lyssna på deras skri. Glatt,euforiskt och bekymmersfritt.
Hela gården är inringad av ett grönt järnstängsel. Ett sånt där som alltid är runt skolgårdar.
En klunga barn hänger mot stängslet och pressar ut sina multifärgade vanthänder genom hålen. De försöker nå ett nyvaket kryp som ragglar runt bland löven och en ljust grön knopp. Precis utanför deras räckhåll.
Ofta känner jag mig som de där barnen genom att bo här i stan. Här finns så mycket restriktioner, både uttalade och outtalade. På sättet jag ska åka spårvagn, gå i affärer, dricka öl på någon hip bar. Men det är som att det börjar krypa bak i nackhåren. Jag kan inte nå fram till att njuta av allt det där. Det är för mycket folk på spårvagnen, chockartade färger i alla affärer och jag skrattar obehagligt högt oavsett vart jag är. Oharmoniskt. Jag är inte formad i dessa sociala landskap. Hemma är barfota i solvarma skogar, skratta och skrika hur högt jag vill när jag badar ute på en obebodd ö, att bli såpass insnöad att jag får stanna hemma från skolan, åka skridskor på en sjö och ha ändlösa meningslösa konversationer med mig själv, gräva i trädgårdslandet iförd trasiga kläder och utan skor och äta sur rabarber direkt från jorden. Fritt. Utan några ramar. Ibland går jag av spårvagnen flera hållplatser för tidigt för att gömma mig bakom en husknut. Där jag måste blunda, stänga ut allt och bara andas.
Ljuset betyder att det snart blir vår. Sedan följer sommaren. Då längtar jag ännu mer ut ur den här tavlan, där allt och alla har sin plats. Jag längtar efter havet, som ständigt förändras och vars suckande röst alltid gör mig lugn och trygg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar