Fare the well

Igår så föll vi bara ihop. Känslorna fick inte plats i kroppen och slog
sig ut på de mest opassande sätt. Jag låg på rygg på fårskinnsfällen och
bara grät. Högt. Känslorna bara föll i dominoeffekt. Mycket på grund
av torsdagens samtal med psykologen tror jag. Medan jag låg där på
fällen så slogs jag av att all panikångest bara är ett sätt att gömma sig.
Jag låg där och försökte för första gången på länge gråta ärligt.
Varför är jag ledsen? Vad är jag rädd för?

Det här är vad jag fann:
Rädsla inför att vara: oälskad, inte sedd för vem jag är och att vara ensam/övergiven.
Övergivenheten hör också ihop med mitt jag, att bli lämnad eller inte sedd för vem en är,
är att bli förnekad sin personlighet och min rätt att vara den jag är. Att helt enkelt inte duga.
Och att den jag är inte kan bli älskad. På grund av att jag inte duger?

Ja.
Detta är vad som gömmer sig i garderoben kan en säga.
Sedan följde det timmar av värderande från min sida där jag dömde ut mig
själv totalt på grund av att jag har så patetiska rädslor. Men vad tusan gör det?
Det är ju mina känslor som ska börja ta plats och vara viktiga i mitt liv.
Detta är vad som driver mig. Jag har ofta sagt att min största rädsla är att
jag inte ska få utvecklas/vara/se ut som vem jag är.  Det är ju egentligen en
sammanfattning av sammanbrottet men jag har aldrig kunna kristallisera de
där känslorna. Jag har aldrig haft stoltheten nog att möta dem.
Nu har jag gjort det.

Regnet faller idag och vinden sliter i de nyutslagna bladen.
Det känns skönt. Regnet sköljer bort vinterns salt och vårens damm.
Nu breds plats för försommar. Jag följer tätt därefter.