Att på några månader ha förflyttat hela sin person från ett kallt och otryggt ställe och sedan landa i det här! Alltså livet! Känner mig nästan hög på livet om dagarna. De känslor jag känner nu är rakt igenom glada och positiva. Tankar som förr provocerade mig in i dåligt mående kan jag nu vända och bara ta avstånd ifrån. Jag känner mig lugn, trygg och lycklig.
I mig själv. För mig själv. Till mig själv.
TACK mig själv för att jag tog tag i alla jobbiga känslor och mötte dem öga mot öga. Kände djupet och sanningen i ångestkänslorna och gick därifrån med en erfarenhet om mig själv. Jag har mött mina rädslor och svagheter. Jag har nu insett att jag är onårbar för strukturer, ångesttankar, jämförelse. Jag är jag och jag är onårbar.
Nu vinkar vi snart adjö till ett sommarhett Göteborg och sätter siktet upp mot kusten. Där väntar sommarlov vid havet, bland armhålehöga rabarber och svala bad. Vi väntar på det. Att få vara fria. Sommaren i staden är på något sätt alltid lite konstlad, tillgjord och falsk. Ingen vill ju egentligen trängas i en park bland hundkiss och fulla ungdomar under sommarens sköna dagar..? Eller?
Jag har iallafall ganska svårt att förstå att en kan vilja det.
Staden har gett mig sena ljusa nätter, jag har sett solen gå ner och upp igen utan att sova, åkt spårvagn med eftermiddagssol som strålar genom kranarna i frihamnen, jag har har gråtit och jag har skrattat. Jag har skrattat i lägenheter, på uteserveringar, på fest, på vingliga promenader hem genom stan, på balkonger, i parker, på svartfest, på krogen, på fina restauranger, på festivaler och på Liseberg. Jag har arbetat och följt vardagslunken, känt igen trötta människor på spårvagnen. Jag har varit på museum och äventyrspark, på event och demonstrationer. Ibland har jag druckit alldeles för mycket och periodvis inget alls. Jag har mått dåligt och jag har mått bra. Jag har fått nya fantastiska vänner medan vissa har fallit i glömska. Jag har känt mig som den snyggaste människan på jorden och skämts så av fulhet så att jag bara vill försvinna. Jag har stått och andats in lukter i snö och regn, sol och vind. I den här staden har jag levt och vuxit. Jag har verkligen levt till det yttersta och idag känner jag mig så otroligt tacksam för den här resan. För nu känns det som om något nytt tar vid.
I mig själv. För mig själv. Till mig själv.
TACK mig själv för att jag tog tag i alla jobbiga känslor och mötte dem öga mot öga. Kände djupet och sanningen i ångestkänslorna och gick därifrån med en erfarenhet om mig själv. Jag har mött mina rädslor och svagheter. Jag har nu insett att jag är onårbar för strukturer, ångesttankar, jämförelse. Jag är jag och jag är onårbar.
Nu vinkar vi snart adjö till ett sommarhett Göteborg och sätter siktet upp mot kusten. Där väntar sommarlov vid havet, bland armhålehöga rabarber och svala bad. Vi väntar på det. Att få vara fria. Sommaren i staden är på något sätt alltid lite konstlad, tillgjord och falsk. Ingen vill ju egentligen trängas i en park bland hundkiss och fulla ungdomar under sommarens sköna dagar..? Eller?
Jag har iallafall ganska svårt att förstå att en kan vilja det.
Staden har gett mig sena ljusa nätter, jag har sett solen gå ner och upp igen utan att sova, åkt spårvagn med eftermiddagssol som strålar genom kranarna i frihamnen, jag har har gråtit och jag har skrattat. Jag har skrattat i lägenheter, på uteserveringar, på fest, på vingliga promenader hem genom stan, på balkonger, i parker, på svartfest, på krogen, på fina restauranger, på festivaler och på Liseberg. Jag har arbetat och följt vardagslunken, känt igen trötta människor på spårvagnen. Jag har varit på museum och äventyrspark, på event och demonstrationer. Ibland har jag druckit alldeles för mycket och periodvis inget alls. Jag har mått dåligt och jag har mått bra. Jag har fått nya fantastiska vänner medan vissa har fallit i glömska. Jag har känt mig som den snyggaste människan på jorden och skämts så av fulhet så att jag bara vill försvinna. Jag har stått och andats in lukter i snö och regn, sol och vind. I den här staden har jag levt och vuxit. Jag har verkligen levt till det yttersta och idag känner jag mig så otroligt tacksam för den här resan. För nu känns det som om något nytt tar vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar