Jag famlar i mörkret, nästan helt själv. Men det känns på något sätt bra..
Det är tyst och lugnt.
Det finns ljus, självklart. Jag behöver inte ens nämna namn. Men, det finns ju alltid men, det är fortfarande svart och jag ser inte alltid vart jag sätter fötterna. Trampar jag snett eller halkar, så faller jag pladask.

Men jag är helt full av vårkänslor, det får ni stå ut med.
Massa kramar och massa skratt.
Då säger vi så.