Ja. Det kanske bara var dags. Att säga adjö till allt det där gamla. Som man dragit runt på så länge. Det känns i vilket fall väldigt bra. Den där nöjda känslan man kan ha. Som om det är något som surrar lite glatt och förnöjsamt i den där magen. Som bidrar till den där magkänslan som man ofta litar på.
Ibland blir jag bara rädd att jag ska sluta att Känna. Adjektivet Känna. I den enda och renaste formen det här. Jag tappar det ibland. Blir så avtrubbad. Och det är för hemskt att jag ska behöva trigga igång det med hjälp av kemiska substanser som tar allt till en överdrift. Äöh! Men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Ingen aning.
Ett livslexikon för förvirrade. Är inte jag huvudpersonen i mitt eget liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar