Vi kunde gå vilse i gränderna och aldrig mer hitta rätt. Med sensommarnättar i hjärtat lurar jag min hjärna med röster som med rökrosslande röster tar mig dit. Jag kan nästan känna känslan av ett sidenblankt lönnlöv mellan handflatorna, saltkrulligt hår, smutsiga barfota fötter. Och mars tittar visslar runt hörnet.
Imorgon möter jag sjukhusskräck och fasan av för små utrymmen. Jag tar med mig den tryggaste famnen. Den som jag känt i hela mitt liv.
Genom fjäderlätt pudersnö, röda läppar och smutsig tröja träffade jag dig. För första gången på länge. Du ropade mitt namn alldeles för högt och ivern i att ta i varandra blev klumpig och fnissig. Mina nerver spelade för högt i huvudet och jag dränkte dem med alldeles för mycket öl. Om jag inte gått?
Var det en fjäril?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar