Det var som om himlen föll ner i min säng. Den exploderade överallt och jag sökte skydd under täcket. Som om förödelsen tog med sig mitt hjärta ner i svärtan grät jag hänsynslöst i timmar. Av rädsla för giljotinen livet riggat bakom dörren. Där lurar den med att skära av den sista tråden kontroll jag fortfarande kramar. Panikslaget.
Sitter på slagfältet och tittar ner i mina öppna händer. De livslinjer som löper där är inte längre mina. De timmar min hjärna är vaken vaggar fram och tillbaka mellan vantrivsel, stress, tristess, ensamhet. Tillslut skrek varenda atom i min hjärna "UT". Spring medan du kan dumma människa. Du har ju livet i dina händer. Händer som inte längre är dina. Ta dom tillbaka. Plocka tillbaka de viktiga pusselbitarna du fumlade iväg längs tidens strand. De vaggar fortfarande nära stranden.
Ett stort steg. Nu står du på mitten av bron. Antingen bränner du den från båda ändar, hoppar från den eller tar dig till den nya, outforskade sidan där du vet att du har en trygg borg till ditt hjärta. Hjärnan lugnar sakta ner sig. Lyssnar till dina andetag, det tysta slagen av ditt hjärta.
Och jag vill dela allt med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar