Jag satt i den blöta värmen, såg en ensam natthimmel spegla sig i ett ensammare hav, jag satt där och lät tankarna vandra. Ut ur varenda por i min kropp väller orosmolnen fram. Drar sakta fram över huden för att sedan droppa ner på ett smutsigt golv. Av. Bort. Längre bort än så.
Plötsligt spricker molntäcket upp, några få strålar sträcker ut sina armar och omfamnar allt i sin väg. De vandrar över mitt ansikte över en bråkdels sekund. Och då såg jag klart och tydligt de mörka fläckarna som gör andningen tung om natten.
Jag såg rakt in i det, med barndomens klarhet och med en åldrings förståelse, och så bara visste jag. And then there's you. Nu kommer jag se solen vandra över nya himlavalv. Ha fjärilar av en annan art som har födelsedagskalas i maggropen.
Och älskling, jag kan inte sluta le.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar