Ögonen är blanka av sorg. Sorg. Över att allt har blivit som det har blivit. För att livet klampade in med sina skitigaste skor. Ansiktet är igenmurat av trötthet. En trötthet som smög sig på när jag var som svagaste och slängde sig om lungorna. Greppade för livet. Lutar huvudet mot vägen. Fria luftvägar. Inget syre. De spruckna läpparna som försöker le mot den sorgliga varelsen i spegeln. Finns ingenting att le åt längre. Det är som att försöka springa, men vara nergrävd till midjan i en öken. Spring. Snabbare. Öka. Tak över huvudet. Vatten. Blunda. Trygghet.
Men när du öppnar ögonen bränner fortfarande den ökentorra luften likt nylagd asfalt i dina lungor.
Varför säger man att kärleken sitter i hjärtat? Det gör den inte. Den sitter i solar plexus. I hjärnan, i panikcentrat. Den greppar tag kring varje ångestkänsla som ryms i en människa och kramar den med outtröttlig kraft.
Hon spottar i mina sår. Har absolut ingen förklaring medan tvillingsyster har flera. Hon infekterar mig, den här känslan infekterar mig. I min bägare färgas allt jävla vin svart som natten och jag är så förbannad att jag vill slänga den i ditt ansikte. Du förstår ingenting! INGENTING.
Kanske är det för att du klippt av mina fingrar förut. Förbjudet dem att röra vid dig. Avlägsnat din lukt från mina kläder. Låtit mina öron glömma din röst.
Och medan jag grät i panik, skrek ut luft som varit så länge i min krampande kropp att den färgades blå, mina naglar som drar mot bergväggen, försökte lokalisera i vilken värld jag rör mig i, om de rösterna i mitt huvud var mina egna. Hade hon allt det där. I sin hand. Timme efter timme. Vrider på huvudet fram och tillbaka. Skillnaden.
Det här lilla viruset vill inte sluta tjuta i mitt bröst. Spelar ingen roll hur ofta jag knäcker upp bröstbenet och försöker dra ut den. Spelar ingen roll hur snällt jag ber den. Spelar ingen roll att jag sakta brände upp de små vingarna. De växte ut lika snabbt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar