Helt plötsligt ser jag på mig själv. Sittandes i en bekant soffa, med en mun som rör sig och ut kommer ord jag inte menar. Jag ser hur de skär dig i ansiktet. Ser hur ont de gör. Jag vet inte varför jag gör det. För att se hur stor makt jag har över dig, om min är lika stor som din makt över mig? För att kolla om ditt hjärta skenar lika snabbt som mitt, när jag ser den där trötta blicken.
Dina ögon stirrar ofta ut i ingenting. Du har fått insjunkna kinder, torra läppar, mörka ringar under ögonen och revben som sticker ut. Jag blir maktlös. Rädd. Arg.
Då exploderar allt i en hemsk blandning som brukar bli helt ofogad irritation.
Det är inte meningen.
Jag vill att ord ska komma lika lätt ur ditt hjärta som ur mitt. Jag vet vem jag är, hur jag själv fungerar. Det måste komma ut. Jag har min betongplatta, ovanpå brunnslocket, som jag står tryggt på. Men du har ingen. Och jag måste bli bättre på att inse, att det är inte min uppgift att bygga den. Men jag vet inte om jag kan dra för två, då det funnits månader då jag inte orkat mig själv...
Sen ler du, kisar med ögonen sådär lätt, lägger din hand över min.
Och så försvinner allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar