Och så kom hösten, och slog äggskalstunna vingar om mig, men greppet var fast som blålera och ömt som augustisolen. Jag lutar huvudet bakåt, känner syremolekylerna ila upp i en hjärna som bara tickar. Den tickar på. Inte explosionsartat. Den bara har sin gång. Håller allt det där vid liv, det där livsviktiga.
Att själen helt plötsligt är lika lätt och vacker som ett fallet höstlöv.
I mina skåp bunkrar jag med sommarkänslor. Bär, frukt och sylt. För att hålla kvar det som nu har försvunnit. Den söta doften vaggar tankar om täcken, tvåsamhet och ett regn som piskar mot rutan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar