Medan jag tittar på er, på så långt håll att det känns som fjärran, ser jag verkligen olikheterna. Jag är på något sätt fastväxt, tillsammans med min man alldeles bredvid, som två stora ekar som vaggar stilla i vinden. Ni, ni ränner runt i de värsta blåsväder, vänder kappan för vind och har huvudet bland molnen. Ena dagen hit, andra dit. Dessa hastiga förändringar är för mig nu mer av en ovana. Min kropp och min hjärna försöker hänga med som ett utstött barn under en rast i skolan. Men står alltjämt kvar. Nöjd. Och vajar lite i vindraget de osäkra lämnade efter sig.
Och nu när jag står här och vajar. Så känner jag mig faktiskt trött. Trött och less på att ränna efter, efter något jag inte ens vill ha. Jag vill stå och vaja i vinden. Tråkig, föråldrad, löjlig eller vad du än vill benämna det med. Men jag vill fan bara stå här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar