Längtan svalnade av i nöjd mättnad. Vaggade huvudet mot bussfönstret. Slöt ögonen och kände att det var bra skönt att vara jag. Förutom en bitande hunger, men det är enkelt att åtgärda.
Småsmå fingrar runt pekfingret. Kände mig hoppfull på framtiden, men det känns skönt att ha den på betryggande avstånd ett tag till. Har ett x antal saker jag måste fixa först. Eller som vi måste fixa först!
Juli. Jag älskar dig för: stilla sommarkvällar som luktar så gott att det är helt ojämförbart. Att få ha sin hand instoppad mellan armen och bröstkorgen på den man drömt om sen innan man var torr bakom öronen är en hisnande upplevelse. Och man får förskräckligt ont i kinderna av att hela tiden le så mycket att det känns som om ansiktet ska gå i två delar. Men fy tusan vad bra det är! Att känna att oavsett vilka vägar man vandrar, i vilka sketna skor man än stoppar fötterna i, så har man sin plats på jorden och det är precis precis här. Med händerna i ett fast grepp kring revbenen på honom och näsan så nära att den kittlar hans hals som luktar så gott att du omöjligt att låta bli blunda.
Jag tänker inte kalla det kärlek eftersom ordet inte går att definiera. Detta går att definiera och det är det finaste som råkar finnas.
Nu är jag två. Några inser det, några inte. Andra accepterar det, andra inte. För min mamma verkar det vara extra svårt. Fastän hennes man inte har lämnat oss ifred i mer än en halvtimma eller så. Fastän hon ägde både hus och katter och bilar och snart hade hon en bulle i ungen också när hon själv var 21. Men den märkliga Carlsson-genen sätter käppar i hjulet när det kommer till förståelse och självinsikt. Tur att jag genomskådat detta och trots generna tänker jag ta avstånd från detta beteende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar