Du höjer rösten och låter förvånad. Skrattar med ungdomens hökklor utfällda och uttalar kommentarer jag om några år vet att du kommer att ta tillbaka. Vad jag än säger så är vi på någon minut tillbaka på ett samtalsämne som rör dig. Ömheten är borta. Kvar är karg oförståelse. Antagligen från bådas sidor.
Jag läste för ett tag sedan, att skaffa ett barn är det renaste och ärligaste sättet att visa sin kärlek på. Och jag har funderat mycket på detta. Och kanske är det så? Det naturligaste, på den djuriska nivån och i dagens samhälle det ultimata sättet att stadga sig, på den känslosamma nivån. Att man gör som svanarna, svalorna, sengångarna. Man väljer. Instinkten väljer. Och livet bara blir.
Jag gillar den tanken.
Låg på köksgolvet och lyssnade på musik som skar i själen. Grät för hjärtat och livets skull fram tills solen bytte av månen utanför fönstret, regnet började smattra och matten hade skavt fram ett blåmärke.Svullet ansiktet och utmattad hjärna. Sov länge, utan att vakna, utan att drömma.
Vaknade på andra sidan planeten och det var enkelt att andas igen. Ibland måste man nog ramla för att inse hur skönt det är att stå stadigt på fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar