My star

Det måste vara något med dragningskraften mellan mig och det där glödande klotet i jordens mitt. Någon modifierad dragningskraft som gör att vi bara dras mot varandra. Vi vill vara nära varandra. Som de dagar och nätter då världens väggar har rämnat i huvud då har jag legat med huvudet ner i fuktig mossa och bara försökt känna livet. Att ligga på en varm klippa en augustinatt så nära havet att de salta stänken skvätter i ditt ansikte. Att bara ligga där. Nära.
Detta är tyvärr en omöjlighet i staden. Jag kan inte bara lägga mig ner på närmsta gräsplätt. Det är inte på riktigt. Överallt har man asfalterat och grusat och förstärkt att inte ens gräsmattorna är äkta. Och det är så himla mycket människor överallt, så de hade säkert trampat på mig där jag låg. Och försökte vara nära.

Det är dessa dagar jag ångrar att jag alltid är så jävla glad jämt. Min mun har verkligen glömt bort hur man ler och när jag skrattar gnisslar det som en nybörjare på fiol i öronen. Jag har glömt bort hur man gör. Regnet slår mot fönsterrutan och jag vill sitta med regnbyxor i blött gräs och låta regnet tvätta mig ren.

Dessa dagar är du två tusen mil ifrån mitt hjärta. Jag tror inte det var så i början. Då hade vi nog aldrig stått här utan drunknat i alla känsloflodvågor som härjade den här lägenheten. Jag kommer aldrig begära av dig att förstå. Men vissa dagar har min kropp bestämt sig för att vara ett svart hål och då är mitt tålamod obefintligt och mitt hjärta på utsidan. Ta hand om det då. Så som du lovat att göra. För även om jag gormar och skriker så måste du se tårarna som smiter ifrån gömda ögon. Även om orden är hårda kommer dom från en ledsen mun och en rädd människa.