Goodway

Ni vet de där dagarna man vaknar och det känns som om man har en extra lunga? Som om man kan andas på riktigt för första gången och känna hur härligt det är! Hur stark kroppen blir av att andas och hur hjärnan är på alerten hela tiden!
Jag drog på mig en urtvättad mjuk pyjamas, öppnade fönstret vid sängen och frenetisk fågelsång, barnskratt och försommardofter letar sig in genom springan. Smyger ut i köket på randiga mattor och brygger kaffe. Står bara och ler för mig själv i köket. LUGNET. Önskar det gick att förklara men jag vet inte hur. Antar att det börjar gå upp för mitt oroscentra i hjärnan att det just nu inte finns någonting som passar in där. Vi bor här nu, och det är så himla mysigt att jag knappt vill gå hemifrån.
Men det är även andra saker som gör att jag står stadigt. Främst för att Pontus är så glad igen. Att vi skrattar mycket ihop, är glada ihop och längtar efter sommarlov ihop.
Till hösten kommer det bara stå ett efternamn på adresskylten och det är så pirrigt och fint att jag knappt kan kontrollera mig! Jag har tränat och tränat och tränat och fått en kropp som är stark och som jag känner mig hemma i. Jag orkar och jag kan mer än vad jag kunnat föreställa mig. Självförtroendeboost om något.
Och så mina vänner... Vet inte vart jag ska börja där heller. Får gåshud och blir alldeles myyysig när jag tänker på hur fina de är, omtänksamma och roliga. Hur hårt jag håller dom om ryggen och dom mig.

Känslan av att ha allt man någonsin kunnat drömma om. Ja just precis så. Allt man, jag, kunnat drömma om.
Det är så här man vet att livet känns. När man kan sola sig i solens värme och känna hur den ler mot dig.