Montanita

Vi lämnade södra delen av landet. Med en luft som var tjock att andas av sötman från de tusentals rapsblommor som trängdes på åkrarna. De ensamma väldiga ekarna som höll vakt över fälten. Alla medeltidsbyar med skeva kullerstensgator och miniatyrhus med stråtak. Stränderna som består av den vitaste och lenaste sanden, att bara stå med barfotafötter, blunda och andas. Känna sig så stadig och välkomnad på jorden. Och havet, Östersjön. Som vid sanddynerna bredde ut sig i en storlek man som västkustbo knappt kan ta in. Ett väldigt hav som bara sträcker sig ut och letar efter landmassa att hålla i motsatt riktning. En bro man inte kan använda utan bara betrakta. Med ett vaggande lugn i bröstkorgen.
Hem till ett regntungt Göteborg. Gatorna är fulla med frökapslar och kronblad från de utblommade äppelträden och syrénbuskarna dignar av blomklasar och fyller luften med sommarlovsdoft.
Sommaren är här.

Jag har varit tung av misstro de senaste månaderna. Inte funnit något alls pekar på att jag borde bli lärare, att jag ska klara av det och klara av det bra. Jag önskar att jag hade lite jävlar anamma och sparkade och fräste och kämpade emot. Och kände mig stark.
Men det gör jag bara inte. Trött och slapp. Hjärnan är seg.
Det har varit ett sånt himla tungt år. Och det är först nu jag tillåter mig att känna hur tungt det varit. Hur påfrestande alla olika element faktiskt varit. Men nu är jag, vi, i mål.
Simmat och simmat och nått vår trygga strand. Nu behöver jag bara återhämta mig efter den här kraftansträngningen. Kanske hela sommaren. Kanske ett helt år till.
Det gör mig detsamma. Bara jag får vila.