Sundial Dreams

Nu börjar jag äntligen landa i någon form av vilopuls. Istället för att springa, skynda, vara på flera ställen samtidigt och sedan kommer sömnen som en slag i ansiktet och jag är helt bortkopplad. För att denna karusell sedan ska börja om dagen efter.
Men nu är det slut på det. Jag har packat upp min skolväska och flyttat in i en mindre, rymligare, där det inte behövs eller finns plats för stora block, matlådor och för mycket att göra. Här finns plats för varma dagar, solglasögon och mitt nya läppbalsam gjort av bivax som doftar ljuvligt av mango och blodapelsin. 

I ugnen står min första omgång fröknäcke på ett halvår. Jag har tänkt ut ett väldigt smaskigt müslirecept jag ska slänga ihop ikväll. Med min mammas gamla mintgröna symaskin ska jag imorgon börja sy vimplar till bröllopet och även baka frukostbröd till min man. I allt detta finns det. LUGNET. 

En sån himla kär vän sa till mig häromdagen, fick mig att minnas hur harmonisk jag var tack vare dessa sysslor. Genom detta kanaliserar jag ilska, glädje, trötthet, sorg och upprymdhet.
Och det hade jag helt glömt. Så onödigt och dumt. 

Men det är bara att ta igen, resa sig och borsta av smutsiga byxknän. Och nästa gång man faller, så vet man att ta emot med händerna, eller känner trygghet i att man vet att man kan. 

Sommarängarna är mjuka att ramla på.